Sedan min flickvän Ana för lite mer än en vecka sedan åkte hem till Odesa, har jag förmodligen haft fler sömnlösa nätter än vad hon har haft. Hon somnar och vaknar av flyglarmet, medan jag aldrig ens somnar.
Det är mitt i natten när jag skriver det här. För ungefär en halvtimme sedan vaknade min flickvän Ana i sin säng av att flyglarmet ljöd i den ukrainska hamnstaden Odesa. Fortfarande skakad och trött efter gårdagsnattens fruktansvärda luftanfall mot staden somnade hon nästan direkt när hon lade sig ner på en bänk i skyddsrummet. På bänken har hon lagt sin telefon och i andra ändan av den, 1 600 kilometer bort, sitter jag och lyssnar till hennes andning. Jag känner tacksamhet för varje andetag hon tar. Då jag för mindre än ett dygn sedan fruktade att hon snart kanske skulle ta sitt sista, känns varje andetag jag nu hör som en välsignelse.
Miljontals vaknar ut sin nattsömn
Någonstans har någon sett prickar på en radar och baserat på storlek och hastighet räknat ut att det rör sig om ett gäng propellerdrivna Shahed-drönare (eller “mopeder” som ukrainarna kallar dem) som är påväg mot Odesa. Därför tjuter nu flyglarmets sirener.
Trots att mopederna nästan alltid skjuts ner av Ukrainas luftvärn skickar ryssarna nya, natt efter natt. Och varje gång de där förbannade mopederna kommer får de flyglarmet att ljuda med följden att miljontals människor vaknar upp ur sin nattsömn. Det spelar liksom ingen roll om det är fem eller 40 mopeder; flyglarmet går likt förbaskat ändå.
Kusligt exakt information
Vi satt och pratade i telefon när mopederna kom i går kväll. Medan hon gick till skyddsrummet gick jag till datorn och öppnade alla olika kanaler där jag i realtid brukar följa pågående situationer i Ukrainas luftrum. Det är kusligt hur exakt informationen kan vara.
Ana lärde mig att använda dessa kanaler efter att ha upplevt min första massiva raketattack i Kyiv i januari i år. Det finns någon form av trygghet i att veta vad som är på ankommande och ungefär var och när det kommer att smälla. När man är där som civil lär sig snabbt att höra skillnaden mellan olika typer av explosioner såsom utgående luftvärn, luftvärnsträff och markträff.
Rädsla att tystnaden ska bli permanent
Det är ännu mer skrämmande att vara här i Sverige när hon är där. Det som skrämmer mig mest är tystnaden: halvminuten av tystnad när vårt samtal bryts när hon passerar trapphuset på väg till skyddsrummet, tystnaden från andra sidan luren när hon sitter med fingrarna i öronen och väntar på att det ska smälla, och nu – tystnaden mellan hennes andetag.
Rädslan för att tystnaden ska bli permanent är verklig och olidlig. Mitt blod frös nästan till is när jag genom de olika kanalerna såg vad ryssarna hade avfyrat och att det beräknades slå ner i just det distrikt där Ana nu befann sig. Antalet och de olika typerna av vapen i kombination gjorde detta till en tuff match för stadens luftförsvar.
Greps av panik
För första gången på länge greps jag av panik. Hjärtat krampade av adrenalin och svetten lade sig som en hinna över hela min kropp. Min Apple-watch, som i det ögonblicket råkade göra en schemalagd pulskontroll, registrerade 171 slag per minut. En kamp utspelades i min hjärna: amygdala skrek ’panik’, medan prefrontala cortex manade till lugn. Slutligen insåg jag att paniken borde tillhöra Ana, inte mig; hon är i fara, medan jag är i säkerhet.
Jag insåg att min enda roll nu var att hålla lugnet och göra det enda som stod i min makt: att vara där för Ana, hålla henne uppdaterad om situationen samt att låta henne veta att jag älskar henne. Min mamma lärde mig och mina syskon att alltid säga att vi älskar varandra.
Krigets verklighet
Jag spelade in vårt telefonsamtal den natten. För om detta nu skulle bli vårt sista samtal ville jag inte bara minnas det, jag ville kunna höra det. Om och om igen. När jag i dag lyssnade igenom samtalet idag slogs jag av insikten att det här samtalet faktiskt kapslar in den journalistiska drivkraft som tog mig till Ukraina för första gången: att få beskriva en verklighet som så lätt faller bort i konventionell medial krigsjournalistik. Det är för att uppnå mitt professionella syfte som jag publicerar mitt och Anas privata telefonsamtal.
Min förhoppning är att belysa en del av den vardag som så många av krigets sekundära offer lever i dagligen. Krigets offer är så många fler än de som lider och dör på plats. En stor grupp av sekundära offer är alla de anhöriga som lever i säkerhet men som svävar i ovisshet och fruktan för sina närståendes liv.
De sista orden
Men att dela med sig för att belysa har inget värde om sensmoralen saknas. Därför får sensmoralen bli en del av den visdom som min mamma har uppfostrat mig med. Jag hoppas och önskar att många ska få ta del av den här visdomen och att du vill vara med och ge hennes ord vingar genom att sprida dem:
”En dag kommer någon av er att behöva gå på den andres begravning. Min enda önskan är att den som måste leva vidare ska kunna göra det med minnet av att de sista orden ni sade till varandra var ’jag älskar dig’.”
