Nongratas reporter blev efter en stadsvandring intresserad av hur det är att leva som bostadslös i Stockholm. Guiden under stadsvandringen var Hasse, och i denna andra del av reportageserien lär man känna honom närmare.
Några veckor efter stadsvandringen träffar jag Hasse igen, den här gången över en lunch på en restaurang i stan. På Hasses initiativ väljer vi ett ställe som har en asiatisk lunchbuffé. Där kan man äta mycket, vilket Hasse gärna gör när tillfälle ges. Vi äter och pratar om allt möjligt. När vi börjar känna oss klara med lunchen inser jag att jag inte hunnit ställa alla frågor jag förberett. Det får helt enkelt bli en till lunch framöver, och ett fortsatt samtal.
Förlorade sin lägenhet för snart sex år sedan
Hasse är 59 år, född i Norrköping, men flyttade i tidig ålder till Upplands Väsby där han växte upp. Han har bott i Stockholm länge, och nu varit bostadslös i snart sex år. Problem med hälsan ledde till svårigheter att betala hyran, vilket ledde till att Hasse till slut förlorade sin lägenhet. Han flyttade då in i ett rum i en lägenhet hos en bekant, men när hon dog efter ett och ett halvt år så hade han ingenstans att ta vägen. Då blev gatan hans hem, och han har nu alltså levt i akut hemlöshet i fyra år. Han säger att han inte tycker det är så illa trots allt, det här med att bo på gatan. Att det faktiskt är rätt skönt att slippa betala hyran varje månad. Jag tänker att man nog måste ha den inställningen för att överleva.
Kärlek vid första ögonkastet
Hasse säger att han på ett sätt är glad att han förlorade lägenheten, för annars hade han inte träffat den kvinna han hängt ihop med under några år nu. Hon är också hemlös, sedan hela 36 år tillbaka. Han säger att han aldrig har trott på kärlek vid första ögonkastet, men att det var precis en sådan som uppstod när han träffade henne. Även om relationen är slut sedan ett halv år, så är de fortfarande nära vänner och umgås mycket. Jag hör att det finns mycket kärlek där.
Hasse berättar vidare att han ibland kan sova på soffan hos någon vän eller bekant, men han vill inte tränga sig på för mycket. Annars sover han i någon port, en tunnel eller liknande. På stadsmissionens dagverksamhet finns också möjlighet att sova ett par timmar på dagen.
Bra uppväxt
Hasse beskriver sin uppväxt som bra. Säger att de var en helt vanlig familj, med mamma, pappa och två söner. De hade pengar och en sommarstuga. Pappan var jägare. Hans mamma och pappa var gifta i 70 år, tills mamman dog för ett år sedan. Han har en äldre bror, som liksom pappan bor kvar i Norrköping. Han pratar varmt om sin pappa. Berättar att han, trots sin ålder på över 80 år, är pigg och frisk. Att han ägnade sin tid åt att ta hand om sin fru under hennes sista år då hon var sjuk. Lärde sig laga mat och skötte allting hemma. Nu är han ensam, men håller sig aktiv ändå. Hasse säger att det var svårt att berätta för sina föräldrar om sin situation när han blev hemlös. Från början sade han inget, men berättade så småningom. Han upplever att det var en stor sorg för hans mamma. Pappan blev väldigt arg inledningsvis, men det lade sig sedan. Idag har han och Hasse ganska bra kontakt.
Har en dotter
Vi fortsätter att prata om familj och relationer. Hasse nämner att han har en dotter som är 16 år. De träffades första gången när dottern var tre år och sågs sedan några gånger till. Sista gången var dagen före dotterns fyraårsdag. I februari i år dog dotterns mamma. Hasse säger att han gärna skulle vilja återuppta kontakten med dottern. Få träffa henne och lära känna henne. Men, han vet inte riktigt hur.
Är mer dämpad
När vi ses nästa gång har det hunnit bli augusti. Vi äter lunch igen och fortsätter att prata. Hasse, som hittills framstått som en väldigt positiv människa trots sin situation, känns någon dämpad. Jag frågar hur han haft det sedan vi sågs sist, och han berättar att han varit förkyld och inte mått så bra, av olika anledningar. Det har blivit problem på stället han spelar på, och han har inte varit där på ett tag. Vi pratar om det och jag kan bara hoppas att det löser sig. Jag vet hur mycket spelningarna och den gemenskapen betyder för Hasse. Han berättar också att han varit på begravning för en vän som dött tidigare i år. Han nämner även sin dotter igen, och jag märker att han tänker mycket på henne.
“Tack vare Stadsmissionen så överlever man”
Jag frågar om det är något särskilt som Hasse vill att jag tar med i mitt reportage.
“Jag tycker att du ska nämna stadsmissionen” svarar han. “Utan dem hade jag inte överlevt.” Han berättar om den hemlagade mat de serverar, att man får klädbyten vid behov och kan duscha, tvätta kläder och vila eller sova. “Tack vare dem så överlever man”, betonar han. Han säger också att det är mycket tack vare Stadsmissionen som han inte känner något större behov av att söka ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Han får det han behöver där.
“Så jälva positiva…”
Convictus och Street Business är också verksamheter som är betydelsefulla för Hasse. Han brukar vara en del på Vardagsrummet, som har öppet måndag till fredag mellan klockan 12-19. Där kan man umgås, spela instrument och sällskapsspel och bara hänga. Han pratar varmt om föreståndaren för Vardagsrummet, Ingela, och även Fredrik Bergman på Street business. “De två, de är stöpta i samma form. Så jävla positiva till allting. Jag fattar inte hur de orkar. De är fantastiska”, säger han.
Tycker om att bada
Efter lunchen går vi en sväng i stan. Småpratar om hur sommaren varit. Hasse berättar att han tycker om att bada, men den här sommaren har det inte blivit så mycket badande. Han nämner att han brukar gå till Tegnerlunden ibland, och sitta där och lyssna på vattnet som porlar i det lilla minivattenfallet. Säger att han blir lugn av det. Jag förstår honom. Vi går dit, Hasse sätter sig på en sten en bit upp i slänten och tänder en cigg. Han plockar bort några löv och små grenar som fastnat mellan stenarna, och lägger dem vid sidan om vattnet. Jag ser på honom att han tycker om att sitta där. Det finns ett tydligt lugn i hans kroppsspråk och ögon.
Detta blir vårt sista samtal innan reportaget ska färdigställas. Jag kommer på mig själv att vara tacksam för de insikter jag fått om hemlöshet, samtidigt som det är sorgligt hur det sociala skyddsnätet inte klarar att fånga upp alla. Hur systemet låter alltför många falla mellan stolarna. Hasses berättelse är tyvärr inte unik och det är min förhoppning att denna reportageserie kan ge fler förståelse för de personer som inte har ett tak över huvudet. Kanske kan det skapa lite mer empati för de människor som finns längst ner på samhällsstegen, för de är också människor med en historia och ett värde.
Första delen av reportageserien kan läsas här.