2026 var överraskningarnas år på alla sätt utom med artistutbudet.
Årets startfält var inte det bästa som festivalen har erbjudit under drygt tre decennier. Trots stora namn som Iron Maiden, Volbeat och Bring Me the Horizon, så känns det som att något saknades. Biljettförsäljningen gick enligt uppgift gick segare än vanligt, vilket visar att många håller med mig. Vill i sammanhanget också påtala att Magnus Uggla inte var den bästa bokningen. Förstå mig rätt, jag älskar Magnus Uggla, men inte på Sweden Rock. Ingen har köpt biljett för att se just honom och då kan jag tycka att hans gage kunde spenderats på något som är mer musikaliskt i linje med festivalens inriktning.
Två gåshudskonserter
För mig personligen var det två konserter som stod ut mest, The Poodles och Clawfinger. I första fallet upptäckte jag ett nytt favoritband, och i andra var det 90-talsnostalgi som levererade ett tungt och glädjefyllt framträdande som fick mig att sjunga med i ungdomens hitlåtar. För mig var detta mina två gåshudskonserter.
Fullt av överraskningar
Även om årets line-up var lite av en besvikelse, så bjöd festivalen på massor av överraskningar: stridsflyg, Maiden-sångare som anländer i en terrängpansarbil (obs inte stridsvagn, ansvarigt befäl gav mig en tydlig åthutning när jag sa fel), Europe som överraskningsband vilka inledde festivalen och mycket annat. Rikspolischefen var även hon på plats i uniform och lät sig fotograferas med glada festivalbesökare.
Min känsla när jag sitter här tidigt på morgonen efter att det sista distade ackordet tonat ut är tillfredsställd, men inte euforisk. Något saknas som sagt, vet inte exakt vad, men i år kommer inte att gå till historien som ett som stod ut.