Headlinern för andra dagen på Sweden Rock tar sitt ansvar på högsta allvar och levererar en konsert som få artister hittills kunnat mäta sig med så här långt under festivalen. Men trots detta kan jag ändå inte förstå den hysteri som omgärdar dem.
Inte minst framme vid scen märks Korns storhet, tjejer bokstavligen svimmar och tvingas bäras ut av vakterna. Det gråts och skriks av fansen. Denna typ av hysteri är vanligen förbehållen pojkbanden. Och pojkband är det sista man kan kalla Korn, de är snarare antitesen till det glättiga och tillrättalagda som pojkbandsgenren innebär. Men varför får Korn fansen att reagera på detta sätt? Det är knappast vanligt förekommande, inget sådant sågs till exempel i samband med Slipknots konsert.
Något saknas
Visst, en av Korns specialiteter är liveframträdanden, och Sweden Rock är inget undantag. Publiken är med och fullt engagerad från första låten ”Blind”, det dippar förvisso lite i mitten av konserten, men sen kommer både band och publik in i en andra andning. Även de mindre kända låtarna håller den cirka 25 000 starka samlade folkmassan i sitt grepp. Men ändå, för mig saknas något. Jag fastnar inte riktigt den hysteri som råder. Troligen är detta något som jag aldrig kommer att förstå.