Sex Pistols framträdande var underhållande och energifyllt, men hade brist på ilska.
Det har gnällts lite från vissa, som har ifrågasatt om Sex Pistols verkligen passar in på Sweden Rock, de är trots allt i grunden ett punkband. Jag hade helt ärligt gått i liknande tankar. Förstå mig rätt, Sex Pistols är ikoniska och de har haft ett avgörande inflytande på sin musikgenre, problemet är att den genren inte är hårdrock eller en rock. Men efter torsdagens framträdande så backar jag.
Glädje och energi
Den glädje och energi som frontmannen Frank Carter uppvisar, smittar av sig på alla i hela publiken, särskilt när Carter – till säkerhetspersonalens stora förskräckelse – ger sig ut i publikhavet. De äldre originalmedlemmarna, Paul Cook, Steve Jones och Glenn Matlock uppvisar inte samma vitalitet, men det är knappast något jag håller emot dem, trots allt närmar de sig 70-strecket.
Måste bli argare
Det som Frank Carter dock saknar jämfört med den forne frontmannen John Lyndon – mest känd som Johnny Rotten – är ilskan. Jonnys ilska mot samhället var äkta. Det var rått. Och det var en stor del av det som gjorde Sex Pistols till storheter. Så min uppmaning till Frank Carter är att bli argare på det samhälle vi har idag, för det har inte nödvändigtvis blivit bättre jämfört med hur det var förr.